Sambandet mellan ADHD och rökning

Innehållsförteckning:

Anonim

Tonåringar och vuxna med ADHD är mer benägna att röka cigaretter och bli nikotinberoende än sina kamrater som inte har ADHD. De är också mer benägna att börja röka vid en tidigare ålder och har en svårare tid framgångsrikt sluta jämfört med den allmänna befolkningen. Detta är uppenbarligen ett folkhälsoproblem eftersom regelbunden användning av cigaretter är förknippad med en mängd negativa hälsokonsekvenser. Dessutom kan cigarettanvändning för många vara en port till droganvändning.

Användning av rökning med ADHD

Det finns ett antal faktorer som verkar bidra till denna risk för rökning / tobaksbruk av de med ADHD. Genetik kan spela en stor roll. Både ADHD och rökning är mycket ärftliga.

Studier har identifierat ett antal liknande genetiska markörer associerade med både ADHD och rökning. Dessa resultat tyder på att det finns vanliga neurobiologiska faktorer som kan bidra till utvecklingen av ADHD och en persons risk för tobaksbruk.

Studier som har undersökt sambandet mellan gener, rökning och ADHD har visat att ADHD-symtom interagerar med gener för att öka rökrisken. Dessutom kan rökningsexponering interagera med gener för att öka oddsen för ADHD.

Problem med impulskontroll kan också förklara varför fler tonåringar och vuxna med ADHD är mer benägna att engagera sig i riskabla vanor som rökning. ADHD kan göra det svårare att se tydligt på framtiden och ta hänsyn till de negativa hälsoeffekterna av nuvarande åtgärder.

Även om vi inte förstår alla ansvariga mekanismer verkar både neurobiologiska och beteendemässiga faktorer bidra till dessa högre rökningsgrader hos tonåringar och vuxna med ADHD. Sociala influenser som att utsättas för rökning av familjemedlemmar och kamrater ökar också denna risk för cigarettanvändning.

Nikotin och självmedicinering

Nikotin är en känd stimulans i centrala nervsystemet och verkar verka på hjärnan på liknande sätt som de psykostimulerande medlen-metylfenidat och dextroamfetamin - som oftast används för att behandla ADHD.

För vissa människor kan nikotin (den primära beroendeframkallande substansen i tobak) i cigaretter fungera som en form av självmedicinering för ADHD-symtom.

Ett antal studier har visat att nikotin kan förbättra uppmärksamheten.

"Nikotin utövar positiva effekter på en rad processer som är kända för att störas hos individer med ADHD, inklusive uppmärksamhet, hämmande kontroll och arbetsminne", skriver Dr Scott Kollins, docent i psykiatri och medicinsk psykologi vid Duke University School of Medicine och chef för Duke ADHD-programmet. "

"Som sådan har det ofta föreslagits att de med ADHD har en ökad risk för rökning på grund av de positiva effekterna av nikotin i en rad kognitiva processer."

Det är möjligt att nikotin kan hjälpa vissa rökare med ADHD att kompensera för deras låga nivåer av uppmärksamhet, upphetsning och koncentration. Ytterligare forskning behövs inom detta område för att bättre förstå effekten av nikotin på symtom på ADHD och hur detta kan öka risken för rökning hos tonåringar och vuxna med ADHD.

Minska risken för rökning

Vi vet att personer med ADHD röker till priser som är betydligt högre än deras jämförelsegrupp som inte är ADHD. Man misstänker också att rökning för dem med ADHD kan kopplas till självmedicinering för ADHD-symtom, och det är därför möjligt att identifiera och behandla ADHD tidigare kan förhindra rökning helt och hållet.

Studier visar lovande att behandling för ADHD verkligen kan bidra till en minskad risk för rökning hos tonåringar med ADHD. I en rapport genomförde forskare vid Massachusetts General Hospital och Harvard Medical School en tvåårig, prospektiv klinisk studie av metylfenidat med förlängd frisättning för rökförebyggande hos ungdomar.

De jämförde kliniska försökspersoner med ADHD som fick metylfenidat med förlängd frisättning (Ritalin) med ett urval av "naturalistiska" ungdomar med ADHD - varav några fick stimulantia - liksom med ungdomar som inte hade ADHD. Rökfrekvensen i slutet av studien var signifikant lägre hos ADHD-patienter som fick stimulerande behandling än hos ADHD-patienter som inte gjorde det, och det fanns ingen signifikant skillnad mellan ADHD-patienter som fick stimulerande behandling och personer som inte var ADHD.

"Även om de betraktas som preliminära tills de replikeras i framtida randomiserade kliniska prövningar, visar resultaten från denna enkla, öppna studie att stimulerande behandling kan bidra till en minskad risk för rökning hos ungdomar med ADHD", säger forskarna. "Om detta bekräftas skulle detta resultat ha betydande kliniska och folkhälsopåverkan."

Framtida forskning behövs för att hjälpa oss att bättre förstå kopplingen mellan ADHD och rökning så att mer effektiva förebyggande och behandlingsstrategier kan utvecklas, särskilt riktade förebyggande program för ungdomar med ADHD.