Självmedicineringsteorin om missbruk bygger på tanken att människor använder ämnen, såsom alkohol och droger, eller effekterna av andra beroendeframkallande beteenden, som att äta eller spela, inte för att söka eufori utan för att lindra dysfori eller förändra en obekväm emotionellt tillstånd. Självmedicinsteorin hänvisar vanligtvis till substansanvändningsstörningar, men den kan också tillämpas på icke-substans eller beteendemissbruk.
Självmedicineringshypotesen
Självmedicineringshypotesen började dyka upp i medicinska tidskrifter på 1980-talet då kliniker märkte att människor som var beroende av heroin använde läkemedlet för att klara olika typer av underliggande nöd som ilska och ensamhet.
Självmedicinsteorin antyder att användning utvecklas som ett sätt att hantera specifika typer av känslomässig smärta i avsaknad av adekvata lösningar och meningsfulla sociala relationer.
Teorin säger att för vissa tillstånd, såsom kronisk smärta, kan receptbelagda läkemedel vara otillräckliga eller problematiska. Som ett resultat är människor som använder marijuana och som lider av kronisk smärta helt enkelt självmedicinering. Detta har lett till ökat intresse och tillgänglighet av medicinsk marijuana för behandling av vissa tillstånd.
Svar
Självmedicinsteorin blir alltmer populär bland personer med missbruk och yrkesverksamma som behandlar dem. Det finns dock vissa som tar en hård linje med missbruk och tror att självmedicinsteorin är en ursäkt för oansvarigt beteende.
Många inom medicinska yrken tycker att det är användbart att överföra människor från ämnen och beteenden som de är beroende av och orsakar problem med receptbelagda läkemedel som på ett säkrare sätt tar itu med det underliggande problemet direkt. Depression kan till exempel ofta framgångsrikt behandlas med antidepressiva medel och livsstilsförändringar som träning, vilket potentiellt befriar individen från att söka emotionell komfort från deras humörsymtom i deras missbruk.
Teorin är medkännande för människor med missbruk, särskilt människor som använder olagliga droger. Det antyder att droganvändning ofta är ett försök att ändra smärtsamma inre tillstånd som ofta inte behandlas av medicinska alternativ.
Teorin om självmedicinering informerar också den terapeutiska processen. Det kan ge en modell som förenar medicinska, psykiatriska och beroendepersonal med det gemensamma målet att ta itu med den underliggande nöd som driver på missbruket.
Vissa hävdar dock att teorin kan frita olagliga droganvändare för en del av ansvaret för deras problem. En annan ståndpunkt mot självmedicinsteorin är att genom att hävda att människor med missbruk självmedicinerar legitimerar teorin droganvändning och medicinering i allmänhet som ett sätt att lösa emotionella problem. Många människor som har gått igenom processen att bli avstående känner att all användning av droger, inklusive mediciner, gör det möjligt för människor att undvika att hantera psykologiska frågor och förstärker förnekelse.
I kombination med detta förstärker självmedicinsteorin missbruksmodellen. Det riskerar att förenkla den komplexa frågan om missbruk, som involverar många psykologiska och sociala faktorer, till ren fysiologi.
Framtiden för självmedicinsteorin
Fler och fler människor blir offentliga med sina missbruk. Missbruk och dess behandling sopas inte längre under mattan, och dessa frågor har till och med blivit föremål för verklighetsprogram, som "Intervention". Många kändisar och till och med politiker har erkänt att de tidigare använt narkotika.
Med större social förändring och öppenhet kring narkotikamissbruk och missbruk blir samhället mer medkännande för dem med missbruk. Läkemedels legaliseringsrörelsen och den medicinska marijuana-rörelsen, som båda har blivit allt vanligare, stöder teorin om självmedicinering. Teorin kommer sannolikt att spela en viktig roll i nuvarande och framtida missbruksbegrepp.